No easy way out
Nej, det finns inte någon enkel väg till framgång. Det som resulterar i framgång är hårt jävla arbete i rätt riktning. I många sporter handlar det om att pressa sig fysiskt för att bli bättre. Men i mitt fall är det inte alls på samma sätt det är en mental prövning på höv nivå. När man spelar hocket gäller det givetvis att ha en grym överblick över spelet, men även att ta ut sig maximalt och göra sitt bästa varje pass och tömma allt man har på isen i kanske en och en halv timme. Jag måste ge allt och tömma allt jag har i skallen på kanske tio timmar en lång erbetsdag.
Det är olika saker. Dock kan jag tycka att det är det svåraste i världen att göra en riktigt jävla bra dag på golfbanan. Det finns alltid något man kunde gjort lite bättre. Så är det givetvis med allt i livet men under vissa fyspass som varar en dryg timme så kan jag känna att jag verkligen gett allt.
Men att vara på golfbanan är samtidigt det bästa jag vet. Inget snack. Finns inget som är ens i närheter. Givetvis bortser jag från att vara med min familj. Det tar man kanske oftast för givet att dem alltid finns där. Men bortsett från den är nog golfbanan där jag trivs bäst. Att tävla och känna nervösiteten är nog den bästa känslan jag någonsin upplevt. Att pegga upp inför lite publik och känna hur fjärilarna flyger runt i magen, hur man hanterar detta som person är olika. Men det är dem fjärliarna som jag tränar och spelar för. Träna i alla ära men att träna utan att få uppleva tävlingar är det inte värt enligt mig.
Jag har varit så nervös en gång i mitt liv att jag inte kommer ihåg vad jag gjorde för några sekunder. Det var i Frankrike, på ettan. Jag hade en lobb i nerförbacke mot vatten och en blixtsnabb green som lutade ifrån mig. Det var även en hel del publik. ALDRIG någonsin har jag fått minnesluckor av nervösitet men från det att jag startade svingen och att bollen rullade mot hål så kommer jag inte ihåg något alls. Jag vet, det låter sjukt konstigt men så var det. Har ett svagt minne av en bollträff men inget mer. Bollen stannade en meter från hål och jag började med ett enkelt par.
Denna känslan som jag just beskrev är det bästa jag vet. Det är för att känna sånt som jag tränar. Vissa hatar den känslan. Jag älskar den! Det finns människor som har sätt mig prata inför folk. Jag är osvensk och säger att jag är riktigt jävla bra på det. Tror dom som har sett mig håller med. Visst är jag nervös men jag tycker om att hantera det och använda det till något possitvit. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag gillar att vara i rampljuset. Det är nog ett måste om man ska bli en av de största. För det är vad jag vill bli, en del av historien.
Axel
Det är olika saker. Dock kan jag tycka att det är det svåraste i världen att göra en riktigt jävla bra dag på golfbanan. Det finns alltid något man kunde gjort lite bättre. Så är det givetvis med allt i livet men under vissa fyspass som varar en dryg timme så kan jag känna att jag verkligen gett allt.
Men att vara på golfbanan är samtidigt det bästa jag vet. Inget snack. Finns inget som är ens i närheter. Givetvis bortser jag från att vara med min familj. Det tar man kanske oftast för givet att dem alltid finns där. Men bortsett från den är nog golfbanan där jag trivs bäst. Att tävla och känna nervösiteten är nog den bästa känslan jag någonsin upplevt. Att pegga upp inför lite publik och känna hur fjärilarna flyger runt i magen, hur man hanterar detta som person är olika. Men det är dem fjärliarna som jag tränar och spelar för. Träna i alla ära men att träna utan att få uppleva tävlingar är det inte värt enligt mig.
Jag har varit så nervös en gång i mitt liv att jag inte kommer ihåg vad jag gjorde för några sekunder. Det var i Frankrike, på ettan. Jag hade en lobb i nerförbacke mot vatten och en blixtsnabb green som lutade ifrån mig. Det var även en hel del publik. ALDRIG någonsin har jag fått minnesluckor av nervösitet men från det att jag startade svingen och att bollen rullade mot hål så kommer jag inte ihåg något alls. Jag vet, det låter sjukt konstigt men så var det. Har ett svagt minne av en bollträff men inget mer. Bollen stannade en meter från hål och jag började med ett enkelt par.
Denna känslan som jag just beskrev är det bästa jag vet. Det är för att känna sånt som jag tränar. Vissa hatar den känslan. Jag älskar den! Det finns människor som har sätt mig prata inför folk. Jag är osvensk och säger att jag är riktigt jävla bra på det. Tror dom som har sett mig håller med. Visst är jag nervös men jag tycker om att hantera det och använda det till något possitvit. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag gillar att vara i rampljuset. Det är nog ett måste om man ska bli en av de största. För det är vad jag vill bli, en del av historien.
Axel
Kommentarer
Trackback
