-

Ja det är en fråga jag ställde mig precis. Varför bloggar jag? Frågan bör nog mer ställas som "varför bloggade jag?" Från början var det mest för att jag tyckte det var en kul grej sen fick jag mer och mer läsare samtidigt som min golf blev sämre och sämre. Att då driva en blogg kändes värdelöst. I alla fall på det sättet som jag skrev min blogg.

 

Det finns människor runt om mig som hjälper och stöttar min oerhört mycket som jag vet uppskattar att jag skriver några rader då och då. Jag kan använda min blogg som ett ställe där jag utvärderar och ränsar lite tankar. Ni som följt min blogg vet att jag är full av tankar som då och då dyker upp i form av ett lite längre inlägg.

 

Visst tycker jag själv om att skriva lite då och då på bloggen men de som hjälper, följer och stöttar mig förtjänar att få lite tillbaka och de uppskattar som sagt detta. Man får ge och ta i livet. Sen är det underbart att få tillbaka från människor också. Det händer att jag träffar folk på alla möjliga ställen som läser min blogg, folk som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig läser min blogg säger något som de läst på min blogg. Då ska det tillläggas att jag har en vild fantasi ;) Ääää!

 

 

Vad har då hänt i mitt liv? Vad som hänt i mitt liv är fel ord. Min blogg handlar inte speciellt mycket om mig som människa utan mer som Axel Arinbjarnarson, golfaren. Det handlar om min golf och min fysiska träning som är en del av min golfsatsning.

 

Jag tycker själv jag börjar på mer ordning och harmoni i min golf men även i livet, de smittar nog av sig. Det finns en speciell kille/man bakom detta som har hjälpt mig oerhört mycket på kort tid. Jag vill inte skriva ut hela hans namn då jag inte vet om han vill det, man ska aldrig göra sånt utan att ha koll. Martin heter han i alla fall. Vi har inte pratat om något tekniskt i svingen eller något i den stilen. Det handlar om känslor, egna tankar, rutin och framför allt förberedelser.

 

Jag var riktigt långt ner i skiten ett tag. Jag slog flera hundra bollar om dagen i tron om att det skulle hjälpa mig ur mina problem. Som läget är nu säger jag inte att jag har kommit ur mina problem men jag är en bra bit på vägen, det går åt rätt håll. Men vad jag faktiskt gjorde var att jag slog, slog och slog in de dåliga slagen men framför allt de dåliga känslorna mer och mer. För att inte tala om hur mina händer kändes och såg ut. Jag slog bokstavligt bollar tills mina händer blödde. I tron om att mina problem satt i tekniken. När jag kom hem tog jag med mig mina dåliga slag och dåliga känslor hem och de spelades upp om och om igen i mitt huvud. Jag visualiserade de dåliga slagen, hela tiden. Jag blev en jävel på det där med att visualiseram, dock på fel sätt.

 

 När jag började prata med Martin så började vi prata lite om hur jag visualiserade slaget innan jag skulle slå. "vadå, det gör inte jag?"

 

Vi väljer alla våra egna sanningar och när jag sa att jag inte gjorde detta berättade Martin (som jag antar är en riktigt Simpsons nörd) en historia från just Simpsons.

 

Bart berättade för Liza att han hade fuskat på ett prov. Då undrade Liza hur han hade gjort. Jag gömde alla svaren i mitt huvud, svarade Bart.

 

Detta är något som vi/jag tog med mig och gjorde till mitt eget. Till en början försökte jag bara visualisera enskilda slag och föreställa mig hur allt kändes och hur bollen flög. Sedan försökte jag återskapa samma känsla och bollflykt. Detta var något som fungerade oerhört bra och jag lyckades ofta att genomföra "två" bra slag. Ett i mitt huvud och sedan ett i praktiken. Oavsett hur jag faktiskt slog bollen senare så hade jag i alla fall lyckats en gång med slaget, i mitt eget huvud.

 

Detta är något som sedan växt och jag har planerat/visualiserat hur en hel dag och runda ska se ut. Går jag igenom hur jag spelar banan slag för slag kommer det vara lättare när jag väl är där. Jag har ju redan gjort det en gång innan. Allt är lättare andra gången eller hur. Finns det slag som jag känner obehag inför kanske jag visualiserar att jag lyckas tio gånger för att verkligen försöka hitta in i den känslan när jag sedan ska göra det har jag redan gjort flera gånger innan.

 

Att det är ett citat av Walt Disney är ganska passande. För det är fortfarande en lekfull inställning jag måste och vill ha. It´s only a game, why you have to be mad?

 

När jag visualiserar mina ronder så handlar det inte om att jag går runt och gör arton raka birdies. Jag vill spela ett tråkigt spel utan några större misstag och där jag tar vara på mina chanser och styrkor. Spela på ett sätt där jag spelar lite mer deffensivt där jag har mina svagheter och använder mina styrkor. Fortfarande att ha fötterna på jorden även i tanken. Är det storm och regn är det kanske inte realistiskt att drömma om en 54:a utan acceptera så som läger faktiskt är och spela med det man har.

 

När jag sedan står över ett slag så visualiserar jag det bästa möjliga utfallet.

 

Detta är något jag kommer jobba vidare med och försöka bli bättre på hela tiden. Jag reser mycket och då är det perfekt att träna i huvudet, för då slår jag bara bra slag! Träna utanför banan helt enkelt.

 

Nu har det blivit mycket text och detta är bara en av två riktigt stora grejor jag jobbat med. Det andra ska jag skriva om också. När det finns tid.

Imorgon ska jag tävla igen. Det kommer bara finnas två saker i mitt huvud som är vissentligt under tävlingen. En av de sakerna har jag just berättat en hel del om. Om jag sedan signerar ett scorekort på 100,90,80,70 eller 60 spelar ingen roll just nu för det är så långt ifrån fokus just nu. Lika långt bort som stjärnorna, det är långt!

 

Jag och Martin snackades vid en stund igårkväll där vi kom fram till ett datum där jag ska vara redo för att tävla, där målet är att jag ska ha alla bitar så pass på plats att jag verkligen är redo för att tävla. Det är ett bra tag tills dess, allt innan det är bara tester och en bit på vägen.

 

 

/ Axel