Den lilla pojken
Det var en gång en liten kille som älskade att klättra i träd. Han var alltid bäst och klättrade alltid högst av alla barn. Ingen annan vågade klättra lika högt eller ens tänka tanken att klättra ut på grenar som den lilla killen bara kastade sig ut för att nå och på det viset kunna nå toppen av trädet. Det fanns ingen som ens var i närheten av att våga lika mycket och ingen som svingade sig i greenarna med en sån frihet och helt utan några rädslor. Han var bäst utan tvekan, bäst utan att lägga ner den tiden som krävs för att egentligen vara bäst.
Sen var den en annan kille som vågade sig på att klättra lite smått i de stora träden men han vågade inte mer än det som kändes 100% tryggt. När han skulle lämna de trygga och lätta grenarna så vågade han inte tillräckligt mycket och trillade alltid ner och skadade sig. Framför allt så skadades den lilla pojken psykiskt då han bara vågade mindre och mindre hela tiden. Han visste hela tiden att det vara blev sämre om han inte vågade slänga sig fullt ut men ändå så vågade han inte riktigt fullt ut. Denna killen tränade hårt och jobbade hela tiden för att bli bättre och kunna bli bäst på att klättra.
Båda killarna är jag. Den första killen är jag när jag var yngre och den andra killen är jag i nuläget. Jag vet att det kommer bli bättre bara jag blåser på för fulla muggar men jag vågar inte slå till den lilla vita kulan som ligger framför mig. Detta döda ting. Hur fan det det vara så svårt. Imorgon ska jag slå till den vita kulan hårt, utan tvekan! Så är det bara!
Ni som följer min blogg kollade säkert livescoringen idag också så jag behöver inte skriva mer än så.
Jag måste få tycka lite synd om mig själv också men det är förjävla jobbigt med allt just nu. Mitt liv är golf och golfen går inte bra, då går inte mitt liv bra heller. Illa men sant. Ny dag imorgon.
Jag har inte lust att skriva och det framgår säkert genom hela mitt inlägg.
Puss på er!
/ Axel
Sen var den en annan kille som vågade sig på att klättra lite smått i de stora träden men han vågade inte mer än det som kändes 100% tryggt. När han skulle lämna de trygga och lätta grenarna så vågade han inte tillräckligt mycket och trillade alltid ner och skadade sig. Framför allt så skadades den lilla pojken psykiskt då han bara vågade mindre och mindre hela tiden. Han visste hela tiden att det vara blev sämre om han inte vågade slänga sig fullt ut men ändå så vågade han inte riktigt fullt ut. Denna killen tränade hårt och jobbade hela tiden för att bli bättre och kunna bli bäst på att klättra.
Båda killarna är jag. Den första killen är jag när jag var yngre och den andra killen är jag i nuläget. Jag vet att det kommer bli bättre bara jag blåser på för fulla muggar men jag vågar inte slå till den lilla vita kulan som ligger framför mig. Detta döda ting. Hur fan det det vara så svårt. Imorgon ska jag slå till den vita kulan hårt, utan tvekan! Så är det bara!
Ni som följer min blogg kollade säkert livescoringen idag också så jag behöver inte skriva mer än så.
Jag måste få tycka lite synd om mig själv också men det är förjävla jobbigt med allt just nu. Mitt liv är golf och golfen går inte bra, då går inte mitt liv bra heller. Illa men sant. Ny dag imorgon.
Jag har inte lust att skriva och det framgår säkert genom hela mitt inlägg.
Puss på er!
/ Axel
Kommentarer
Trackback
