-

Hej!

Snart är detta året slut. Det är med hjälp av text och bilder som jag ska summera det gångna året. Jag är inte någon skribent, inte heller speciellt bra på allt som hör till en bra skriven text men jag gör alltid mitt bästa. Ni får ta denna årskrönika för vad det är.

När detta året började var mitt inne i mitt djupaste teknikfokus och hade problem med rädslor som stoppade mig från att prestera bra på golfbanan. Jag var inte nere i den djupaste skiten just då. Min egen känsla var att det var påväg i rätt riktning. Men det var fortfarande mycket jobb och tid som skulle läggas ner för att ta mig ur mina rädslor. Jag kan erkänn att det var bland den jobbigaste tiden hittils i mitt liv. Bollen gick över allt och ingenstans. Jag gick igenom vad som kallas yips. Yips på riktigt. Inte sådär lite som alla i min ålder använder yips, utan på riktigt. Att ställa sig över en driver med lite folk som kollade och inre press var nog det värsta jag kunde utsätt mig för just då. Inget var ens i närheten.

Detta var något som jag var väldigt nära att göra , lägga klubborna på hyllan och sluta spela golf. Men långt där inne i mitt lilla bultande hjärta så fanns det något som gjorde att jag kämpade på. För det var faktiskt så att det var hjärtat för golfen som fick mig att fortsätta. Hjärnan ville sluta, inget snack om det. Sagt och gjort så utmanade jag mig själv i små trappsteg hela tiden. Små steg och hela tiden med lite mer press hela tiden. Allt för att sakta bygga upp en trygghet och ett självförtroende i allt jag gjorde på golfbanan. Det finns människor som hjälpte mig med detta. Ställde upp på mig och gav mig lite extra tid. Ni ska ha ett enormt tack! Ett extra stort tack till Hans Larsson.

Nu skulle jag tillbringa en tid i Spanien. Detta betydde också mycket för mig. Jag fick tillbaka mycket glädje till spelet och fick mycket ny motivation. För i det läget jag var just då handlade det mycket om att hitta glädje och motivation i det jag höll på det. När spelet sakta blev bättre och bättre och jag kände ” Fan, det är inga problem att gå under par”. Lossnade det lite. Jag vet inte riktigt ska beskriva det men det var en tanke jag kommer igår. Jag stod på tee på tolvan på Lo Romero. Egentligen vet jag inte varför jag kommer ihåg den tanken på mycket. Under par hade jag gått även om spelet kändes skit och jag var nervös varje gång jag peggade upp bollen på tee. Något slog mig då i alla fall.

När jag sedan kom hem till Svergie började nästan säsongen direkt. Innan säsongen började hade jag gjort massa bra saker på vägen. Detta var mitt sista år som jag hade chansen att spela pojk-EM. Givetvis var detta ett mål att spela det. Säger jag något annat ljuger jag. Då fanns det bara ett alternativ, spela jävligt bra på våren. Hur dum och korkad får man vara när man kommer från rädslor att misslyckas och så sätta den inre pressen på sig själv. Jag skulle skitit blanka fan i ett jävla EM. Jag ska bli bra om några år! Inte idag, inte imorgon, inte om ett år utan om några år. Hade EM drivit mig till att träna hårdare och mer hade det varit en sak. Det bara gav mig mer inre press som givetvis satte igång tankar som jag inte vill ha, rädslor.

Student tiderna började så smått och det innebär för en som går på gymnasiet i Klippan/Ljunbyhed att några snart ska flytta ifrån oss andra. Riktigt bra vänner som man bott tillsammans med i två år som ska lämna en. Ganska sorgligt men detta året med er och alla andra var riktigt bra. Tack för det.

Sommarlovet började, kanske det sista sommarlovet i mitt liv. Om det nu inte blir collage men det är en annan historia. Under sommaren tränade jag fruktansvärt mycket och jag har aldrig haft i närheten av så ont i mina händer som jag hade då. Jag hade inga rädslor som spökade och allt flöt på. Hela mitt liv gick åt golfen och allt som hör det till. Var på gymmet sex gånger i veckan. Körde så mycket jag kunde när jag var på tävlingar och jag träna golf hela dagarna. En tid som verkligen tog mig i rätt riktning. Resultaten kom kanske inte som jag hade önskat men hårt arbete och hängivenhet kommer alltid att ge resultat i slutändan. Så är det bara. Stranden och visa sin vita kropp fanns det inte mycket till för. Kanske det var så att för mycket tid gick till golfen.

Under hela sommaren tränade jag ensam, nästan hela i alla fall. Jag lirade med lite kompisar när jag var hemma och tränade framför allt med Filip Brattse och Emma Henriksson. Dessa två var nog de ända som jag tränade med. Detta året körde jag mitt eget race och gnetade på i min ensamhet. I vissa lägen tyckte jag det var tråkigt att alltid vara ensam. Fast faktum är att jag tycker om det. Men omväxling förnöjer.

Resultat mässigt hade sommaren mycket mer att önska. Hela året spelade jag bra i sexton av arton hål och på de andra två blev det en dubbel och en trippel. Så såg de flesta mina rundor ut. Det som hela tiden kändes bra var hur jag spelade mina sexton hål. Lirade bitvis riktigt bra. En situation som jag kommer ihåg extra mycket från i sommaren. Karolinercupen på Trelleborg. Tror jag var – 5 efter femton hål. Sextonde är det vatten höger och out vänster och realtivt smalt om man slår driver. Jag hade bestämt mig för att jag skulle slå driver oavsett. Nu sattes min skalle på prov på riktigt. -5 efter femton. Klart hjärtat bultade lite extra men jag hade gett mig fan på att jag skulle slå min driver. Ni som känner till vart jag kommer ifrån med min driver förstår hur detta kändes för mig. Peggade upp min första boll och slog den out. Tankarna snurrade som bara den! Byta klubba? NEJ! Peggade upp min andra och slog den out. Jag var bestämd att driver var det jag skulle slå så då gör jag det. Peggade upp min tredje boll och slog den out. Tre bollar out och hela rundan var förstörd. När jag lämnade in mitt scorekort signerat och klart på 71 slag kändes det så jävla surt. Efter några timmar kände jag en sån jävla stolthet över mig själv. Jag hade bestämt att jag skulle slå min driver på sexton och jag gjorde det. Klappade mig själv på axeln. Tre bollar out som faktiskt stärkte mitt självförtroende och självkänsla. Det gäller att ta med sig det positiva.

Min höst måste jag säga var riktigt jävla dålig rent träningsmässigt. Jag tränade ganska dåligt av olika anledningar som jag inte själv kan sätta fingret på. Även när jag tränade så gjorde jag det med dåligt fokus och allt var piss rent ut sagt. Vill inte skriva så mycket om det här. För jag blir förbannd! Jag slängde bort en månad av mitt liv till exakt ingenting. FY FAN VAD DÅLIGT!

Under hösten spelade jag bland annat skol-sm i örebro och framför allt så kvalde jag till Nordea Tour. Något som jag kände riktigt bra inför. Jag spelade på en bana jag kan utan och innan(Ljunghusen). Kände mig trygg på banan och hade höga förväntningar på mig själv. Extra höga av någon anledning. Jag skulle spela till mig en full spelrätt. Redan efter åtta hål var jag + 5. Bara att hämta repstegen. Nu måste det hända något tänkte jag för mig själv och jag löste det och tror jag signerade mitt kort på +5 också. Jag visste att jag skulle behöva spela bra mycket bättre för att fixa det. Lättare sagt än gjort. Par och – 1 de två sista rundorna så fixade jag det och slutade på en tiondeplats. Vilket ledde till en full spelrätt och ett till kval till Nordic League. Jag spelade inte speciellt bra där och bråkade mest med min pappa under rundorna och var inte alls där jag skulle rent mentalt. Grinig sur och hade damp. Illa. Men man lär sig av sina misstag. Det är inget bra tillstånd för att prestera. Jag klarade cuten och fick en tillräckligt bra kategori så jag kommer så spela allt, tror jag!

I och med det så var min tävlingssäsong över. Efter det började jag träna bättre, till och med bra. Diverse samtal med olika personer ledde till en förändring. Ni/du vet själv vem du är och jag vet att det räcker för dig. Min teknikperiod började och det började med en screening av kroppen och se om det finns några kroppsliga hinder som påverkar mig. Kroppen var rörlig och fin i alla fall. Inga fysiska begränsningar som påverkar svingen. Efter screeningen och en 3D analys av min sving kom vi fram till min golfplan under vintern.

Denna har jag nött på med fram till nu och det är väl där vi är nu!

Jag vill även passa på att tacka alla som rest med mig och stått ut med mig under året. Givetvis min älskade familj och mina vänner som alltid ställer upp och hjälper mig i mitt liv. Gör det lite enklare och värt att leva. Tack! Det finns människor där ute som förtjänar mer än ett simpelt tack. Men jag kommer inte nämna fler namn än det jag redan gjort. Utan er hade jag inte skrivit denna årskrönika eller vad det nu blev till min blogg om min sastning mot toppen i världen i denna eländiga men fantastiska sport golf. Återigen, TACK!

2012 kommer bli ett bra och ett år fullt av framgångar det känner jag på mig. Allt ligger i mina egna händer hur hårt jag jobbar för det.

Hoppas ni följer mig även nästa år här på bloggen och i verkligheten.

Massor med kärlek!